När hela livet förändras

Tänk att det bara kan slå till helt plötsligt, så förändras hela livet i ett handslag. Å aldrig, aldrig någonsin kommer saker att bli som de varit. Eller som man hoppats och drömmt om. Aldrig...

Vi ska separera. Nu finns ingen återvändo. Efter att vi under lång tid försökt att komma till rätta med vårt förhållande så är det dags att inse att vi inte kommer någonstanns. Vi mår inte bra. Vi orkar inte mer. Hjärtat skriker nej men hjärnan säger ja. Vi måste sära på oss, för att bli glada och starka på egen hand.

Jag vet att detta är det rätta för oss alla men jag vill inte. Vill inte alls. Jag vill ju vara en familj. Jag vill bo och leva med mina fina, fina pojkar men det går inte. Varför? Varför ska det bli så här? Känner mig så misslyckad. Drömmen om den lilla familjen, kärnfamiljen är krossad. Kvar står jag i ett tomt skal, känner ett konstigt lugn och en otrolig tomhet. Detta kommer bli så svårt. Göra så ont.

Vi är i alla fall sams. Vi ska göra detta tillsammans. Hjälpa och stötta varandra. Vi ska alla få det bra och fokus ska ligga på det underbaraste vi har, Anton. Han går först och så ska det förbli. Vi ska vara sams, samarbeta och göra allt i vår makt för att detta ska gå så smidigt det kan för honom. Det är vitkigast.

Vi har inte bråttom, var sak får ta sin tid. Jag ska bo här under sommren och under tiden ska jag leta lägenhet. Hyra är inget allternativ eftersom det blir så dyrt, måste hitta nått annat. Å hur lätt är det mitt i sommaren?????

Många tankar snurrar just nu. Mest orolig är jag såklart för Anton, vårat allt! Byta förskola ska han ändå göra men nu måste det bli ob-dagis... Å samtidigt ska han och jag bygga ett nytt hem åt oss. Hur ska jag kunna få honom att trivas lika bra hos mig som här ute där vi nu bor? Hur ska jag kunna konkurera med detta? Jag vet att kärleken är det viktigaste men jag är sååå rädd att han ska stöta bort mig, att han ska känna att jag lämnar honom när jag flyttar från Alvik. Min lilla, lilla kille. Hur ska han förstå?

Jag vet dock en sak. Anton har två föräldrar som älskar honom mest av allt. Som kommer göra allt i sin makt för att han ska ha det bra, det vet jag av hela mitt hjärta. Tillsammans ska vi skapa en relation mellan oss alla tre som gör det möjligt att umgås, för Antons skull. Vi måste kunna prata och kunna handskas med problem, kunna stötta och hjälpa varandra. Jag är livrädd för att Anton ska ta skada av vår separation, att han ska hamna i kläm. Det får inte hända.

Jag är oxå orolig för en massa annat. Orkar jag? Nu? Sen? Med skolan i höst? Hur kommer det lösa sig för Olof med jobb, dagis och tid för Anton? Hur kommer vänner att reagera? Kommer några ta avstånd från oss? Nu återstår det att se vilka som är våra vänner på rikigt. Detta gör mig jätte rädd. Har jag riktiga vänner? Har VI riktiga vänner? Det är ju i såna här situationer man brukar få sånt klart för sig, det är skrämmande....

Nu ska jag vila. Idag har vi pratat mycket. Vi är sjukskrivna båda två, Anton är på dagis. Snart kommer han hem och då ska vi försöka hålla ihop oss inför honom. Naturligtvis kommer han förstå att något är fel och att vi är ledsna men just nu ska vi inget säga. Så alla ni som läser, jag hoppas ni tänker på vad ni säger inför små öron. Innan vi berättar för Anton hur allt kommer bli så ska vi ha en färdig plan, så att vi inte skapar en massa onödiga funderingar. Hoppas ni respekterar detta.