En dag i taget

Nu tar vi det lungt. Inga måsten, ingen stress. Bara vara. Fast det är svårt. Jag vill ju sååå mycket saker. Vet att jag måste, måste, måste lära mig koppla bort. Vissa saker här i livet är inte viktiga, jag VET det men oj så svårt det är att leva så på riktigt. Som exempel så har det alltid varit viktigt för mig hur vi har det här hemma, jag vill ha rent, städat, fixat, undan plockat. Fint! Inte bara när det ska komma hit nån utan nästan alltid. Det går ju inte, inte när det är bara jag som tycker att det är viktigt.

Jag orkar inte längre bära det tyngsta lasset hemma så det är dax att jag släpper på kraven. Varför ska det vara så svårt? Jag vet ju att det inte är viktigt eg men för mig så är det ju det.... Vill så gärna kunna jobba bort detta. Vad kommer detta ordning-sinne i från? Jag är ju pedant i hjärnan ju!!!! Sedan vi fick Anton har jag släppt massor på mina krav ang detta men jag har så långt kvar innan jag accepterat denna oreda på riktigt. Jag mår dåligt av att se damm, smulor, sand, grus, prylar på köksbänken, överfull tvättkorg, ostruken tvätt mm mm Jag vill kunna strunta i att se dem, att bara ignorera och att det ska kännas ok i hela mig.

Jag menar inte att Olof är en slarver. Eller jo, en slarver är han nog, hihi. Men han ser inte samma saker som jag gör. Å det är så konstigt för mig. Jga kan inte förstå hur man inte kan se. Det är ju så öppenbart. För mig. Det är svårt att acceptera denna olikhet. Det måste vi ju göra båda två, inse att vi agerar helt olika och att inget är rätt eller fel. Jag måste sänka kraven och Olof måste anstränga sig liite ibland så att han oxå upptäcker vad som kan behöva göras. Då tror jag vi kan mötas.

Just nu ser det ut som om en liten bomb slagit ner. Det är leksaker, rena kläder och annat bråte i hela(lilla) vardagsrumsdelen.... Å jag struntar i det!!!! Tjohoo!!!!!