Att inte se klart

Olof har alltid varit den starka i vårat förhållande, eller jag är nog oxå stark men han har varit så stabil, hela tiden, utan att vackla. Med mig är det mer upp och ner. Jag har tagit honom för givet. Så jätte, jätte fel av mig. Det gör ont att inse. Jag har inte sett att han mått dåligt, att han inte orkat. Eller jo, jag har sett men inte förstått. Inte hur dåligt det faktiskt varit.

Olof har fått bära så mycket på sina axlar. Men än han behövt, sån är han och det vet jag ju... Jag borde i alla fall veta. Så är hela denna familj, de ska vara så starka, aldrig vackla och vara svaga. Det går ju inte, en dag brakar det. Å det gjorde det för Olof. Han har funderat och tänkt. I sin ensamhet, inte pratat med någon bara ältat tankarna i sitt huvud. Kommit fram till att detta måste göras, men hur skulle han säga? Hur skulle jag ta det? Skulle jag blir arg? Skulle jag krasha helt? Skulle jag orka sätta Anton först? Han hade målat upp ett skräck-senario i sitt huvud. Jag förstår honom. Min reaktioner är ju alltid starka och hårda. Jag förstår att han trott att jag skulle flippa ur. Det hade jag nog trott om mig själv oxå.

När Olof sa i klartext att han ville separera fick jag panik. Tänkte inte klart. Jag minns inte rikigt men jag gick nog ut en stund, säkert skrek jag oxå, inte en mass dumma saker men jeg var så besviken. Det gjorde så ont. Våran son, hur skulle jag kunna vara utan honom. Det var nog det allra, allra svåraste att hantera. Hur i hela friden skulle detta bli? Jag lugnade mig snabbt. Vi pratade. Olof blev nog chockad över att jag var så lugn. Så sannsad, att jag bara fokuserade på Anton. Inte anklagade honom, inte la någon skuld på honom. Det var ju vi som gjort att det blivit så här, det var ju vi som inte fixade detta. Trots att vi eg ville. Då började vi prata.

Äntligen öppnade sig Olof. Han berättade hur man mått, hur tungt han haft det. Hur jobbigt det varit, hur rädd han varit över hur livet skulle bli. Jag pratade oxå såklart, å för första gången på evigheter så kände jag att Olof lyssnade, att han förstod. Helt plötsligt så infann sig en känsla av gemenskap, en styrka mitt i allt det jobbiga. Vi kunde förstå och känna för varandra.

Jag har gjort många misstag. Inte med villja, inte med mening men det är jag som gjort dem, bara jag och ingen annan. Jag har felprioriterat. Det gör så fruktansvärt ont att inse... Jag har bortprioriterat min familj, mina fina pokjar. Utan att jag förstått det. Jag skulle aldrig göra dem illa med flit, aldrig, aldrig... Jag har inte sett klart. Tröttheten jag kännt under höst och vinter har gjort mig blind, helt slut. Hur har jag kunnat dra mig undan utan att jag märkt det själv? Hur har jag kunnat prioriterat bort både Anton och Olof för att få vara ifred? Jo, jag vet eg svaret. Jag har alltid funnit återhämtning i skapande. Det är när jag sytt jag funnit styrka och kraft. Därför har jag trott att det är där skon klämmt. Att jag fått för lite tid för mig själv, för lite tid att skapa. Ständigt har jag gått och tänkt på allt jag behöver göra, vill göra, bör göra. Detta har gnagt i mitt huvud. Olof har sett, har påtalat det för mig. Jag har bara blivit arg. Har verkligen tyckt att det bara är han som inte förstår hur viktigt detta är för mig....

h

Sedan vi flyttade hit ser ju allt lite annorlunda ut. Det tog ett tag innan jag fick ett sy-rum. Kanske låter det som en bagatell men för mig var just det väldigt viktigt, att jag fick ett eget ställe att skapa på. Där jag kunde vara ifred, återhämta mig. När syrummet till slut var klart så hade högen med "måste-sy-saker" vuxit sig enorm. Detta stresade mig, vill få det avklarta. Spenderade så mycket tid jag bara kunde där ute. Då var det fortfarande roligt. Till Olof börajde påpeka att jag var där för mycket. Att jag inte var tillräckligt mycket med Anton. Jag kunde bara se att jag ju alltid var med Anton när inte Olof var hemma, på något konstigt sätt tyckte jag väl att det räckte. Olof ställde mer och mer krav på samvaro, jag drog mig mer och mer undan. För varje gång jag fick höra att jag borde vara mer med Anton och Olof så ville jag bara vara ännu mer för mig själv. En ond, ond spriral.

j

Vi var så otroligt irriterade, hela tiden när vi var hemma tillsammans. Anton hamnade i kläm. Vi kunde inte kommunicera, allt vi sa missuppfattades. Vi bara gnällde och gnabbades. Anton mådde såklart inte alls bra av detta. Nu förstår jag ju varför han varit så jobbig, han har ju bara velat ha vår uppmärksamhet. Hela tiden. Inte bara när någon av oss var ensam med honom. Då fungerar ju allt jätte bra. Hela situationen blev bara värre och värre. Till slut blev det ohållbart. Separationen var ett faktum.

Så blev det onsdag. Anneli och Gustav kom hit. Vi fick ett avbrott, fick prata om oss, om situationen, om annat men det viktigaste av allt. Jag insåg en sak. Olof insåg en sak. Men ingen sa något. Det blev kväll och vi hamnade återigen i denna soffa. Pratade. Erkännde för oss själva att vi kan inte, det går inte. Vi måste prova igen.

h

Helt plösligt så kan vi ju prata, lyssna, ta oss tid för varandra. Detta är ju vad vi kämpat för så länge att jag inte ens minns när vi gjorde det senast. Vi vet att det är så otoligt lätt att falla in i samma mönster igen, att risken finns att vi inte ens märker när det händer men vi har accepterat att den risken finns. Vi måste våga prova, våga ge allt. Denna gång kan det annorlunda, nu har vi ransakat oss själva, pratat ut om allt.